SvRF brukar ibland gå ut med slogan "Sverige har världens bästa ridskolor" - har vi verkligen det!? Vad man KAN säga är att det nog inte finns något land som har/haft sådant kommunalt och statligt stöd som svenska ridskolor får. (Även om ridsporten många gånger haft mindre bidrag än en del pojkdominerade sporter, åtminstone historiskt.) I de allra flesta länder är det privata aktörer som driver ridskoleverksamhet i olika former.
Fördelen med att ha statligt/kommunalt subventionerad ridskoleverksamhet är dock att ridsporten i Sverige är tillgänglig för väldigt många (inte alla eftersom det fortfarande kostar en del att rida) och inte för bara för ett litet fåtal kapitalstarka kunder som förhållandet är i många andra länder.
Men, tillbaka till frågan i inläggets överskrift - har vi verkligen "världens bästa ridskola"???
I senaste tidningen Ridsport så har Lisbeth Pahnke-Airosto skrivit en ponnykrönika med överskriften "Ryttarna kan inte grunderna" och belyser där det problemet som många tränare upplever - dvs att ryttarna kommer till dem för träning och saknar ofta riktiga grundkunskaper i såväl hästhantering som ridning. Lisbeth menar att det inte är tränarnas uppgift att lära barnet/eleven att rida - utan att tränarens uppgift är att göra ett samspelt och i bästa fall framgångsrikt ekipage av häst och ryttare tillsammans. Detta förutsätter dock att eleven besitter en hel del kunskap redan INNAN han/hon kommer till tränaren!
Detta att många svenska ryttare idag saknar kunskaper när det gäller såväl hästhantering/skötsel som god grundridning är det inte bara Lisbeth som anser. Många, såväl kända tränare (svenska som utländska), representanter för olika hästorganisationer mfl uttrycker dessa åsikter...
Vems (man söker ju alltid en "syndabock" :-) är då felet, vad beror det på och hur kommer vi tillrätta med detta?
Personligen så tror jag att problemet inte bara är ett utan ett flertal! Först och främst - de allra flesta åtminstone startar sin "ridkarriär" på en ridskola så ridskolan har STORA möjligheter att ge goda grundkunskaper i såväl ridning som övrig hästhantering o hästkunskap. Gör vi då det??!
Ja, skulle tro att vissa ridskolor är väldigt bra på detta men många väldigt dåliga.... Varför? Ja, det beror nog på vad man väljer att lägga fokus på vid ridutbildningen på ridskolan - är det verkligen sits, balans, grundridning, hästkunskap eller faller man för trycket att "lära eleverna galoppera o hoppa så fort som möjligt"??? Hoppar man över steg i utbildningen för att man är rädd att eleverna skall sluta för att de tycker att ridningen inte är tillräckligt kul?
Vilken utbildning och erfarenhet har ridskolans instruktörer - fortbildar dessa sig regelbundet? Och då menar jag inte "bara" ren färdighetsträning utan kanske framför allt när det gäller pedagogik o metodik. Den svenska ridskolan lever i mångt och mycket kvar i 50-talets pedagogik... :-)
Nästa problem - hur länge rider eleven på ridskola innan man skaffar egen häst??? Min erfarenhet är att man allt tidigare (o det har inte så mycket att göra med hur länge man ridit utan hur mycket o vilken erfarenhet man hunnit skaffa sig) skaffar egen häst/ponny. Många gånger dessutom en häst/ponny som definitivt inte passar ryttarens erfarenhet (el brist på denna). Är det något tillfälle där man verkligen borde satsa på att rida MER för instruktör (och INTE tränare om man skall följa Lisbeths definition på en tränare) är det som nybliven hästägare med liten eller begränsad erfarenhet av ridningen men oxå skötsel/hästhantering!
Det är en pågående trend i hela Sverige att intresset för ridning på ridskola minskar. Sjuttio- och åttiotalets långa kölistor till ridning är ett minne blott på de flesta ridskolor. Det är därför hög tid att vi inom svensk ridskoleverksamhet sätter fokus på att utveckla dagens ridskolor såväl när det gäller innehåll som pedagogik/metodik!
Du som ridelev kan ge oss feedback genom att skicka dina synpunkter antingen till denna blogg eller ännu hellre till SvRF centralt (se tidigare inlägg om SvRFs pågående projekt i frågan).
