Under mina snart 35 år inom hästvärlden (och åtskilliga år inom ”utbildningsbranschen”) har jag noterat och funderat över en sak:
Varför är det så få tävlingsryttare som kommer på föreläsningar och kurser i hästkunskap???Jag har genom åren såväl arrangerat som deltagit på otaliga kurser/föreläsningar i hästkunskap (i de mest skiftande ämnen). Jag har då noterat att den vanligaste deltagaren är ”hobbyryttare” dvs hästägare som har häst men inte någon tävlingsambition utan har andra skäl till sitt hästägande. Instruktörer/tränare (framför allt tränare!) är inte heller så ofta representerade. Tävlingsryttare är nog den grupp som visar svagast intresse…
Ovanstående tycker jag är rätt intressant… Beror det svaga intresset på att dessa grupper är ”fullärda” eller har det andra orsaker?
För något år sedan så uttalade sig SvRFs Bo Helander i något sammanhang om vilka grupper man ville nå med hästkunskap – ett uttalande som av förklarliga skäl (tycker jag) fick en hel del ”hobbyryttare” i och utanför SvRF att reagera! Här nedan följer ett par citat:
·
Vad vi tänker mer på är alla människor som skaffar häst utan att ha särskilt mycket kunskaper. De befinner sig inte på tävlingssidan utan är hobbyryttare. Det allra jobbigaste är de som inte är medlemmar i Ridsportförbundet och som ändå driver egna stall, de har ofta väldigt lågt hästkunnande. Den gruppen vill vi gärna nå. ·
På det hela taget har hästkunskapen hos dem som tävlar blivit bättre, fortsätter Helander. Det finns ett större kunnande. Men när det gäller hästhållning i busken är det mer tveksamt. Min åsikt i frågan är nästan rakt den motsatta till Bo Helanders…. Jag tror nämligen inte alls att hästkunskapen hos tävlingsryttarna blivit bättre och inte heller att hobbyryttarna skulle ha en lägre kunskapsnivå än ovanstående. Och jag tror inte heller att man först varit hobbyryttare (och där lärt sig häst) för att sedan bli tävlingsryttare. Tävlingsintresset finns oftast med tidigt i ”hästkarriären”…
Trots att allvarligt satsande idrottsmän/kvinnor i de flesta idrotter lägger ner mkt tid på att lära känna sig själv och sitt redskap så råder inte samma förhållande inom ridsporten. Jag generaliserar naturligtvis – det finns undantag från denna regel! Tävlingsryttare som inte lämnar något åt slumpen - varken sin egen eller hästens välbefinnande o träning. MEN dessa ryttare är enligt min uppfattning i minoritet av någon anledning… Tradition? Ointresse (trots påstådd väldigt seriös tävlingssatsning)? Ja, inte vet jag vad det beror på – jag ser bara effekten av orsakerna på de utbildningar som jag arrangerar eller deltar på….
Vad tror NI det beror på?
